Okategoriserad

Egenligen skulle jag nu göra några fler blogginlägg på mitt förra tema- att bemöta Anders Kråiks och Samernas påhopp på mig på sin hemsida. Det kommer mer om det så småningom. Just nu vill jag istället lyfta en annan fråga och det är den nya styrelsen med Per-Mikael Utsi i spetsen som jag anser för en politik i det lilla.

Utsi går i dag ut med ett utspel om att han anser att språkpengarna i minorietsspråkreformen fördelas felaktigt mellan förvaltningskommunerna. Fördelningen innebär att en stor kommun med många invånare, t.ex. Umeå får mycket pengar. I det här fallet 2, 5 miljoner medan en mindre kommun med många samer, t.ex. Kiruna får mindre pengar. Detta menar Utsi en snedfördelning och tydligen har frågan tagit upp med ansvarig minister Erik Ullenhag.

Jag känner igen Utsis ledarskap och politik. Det är tydligt hur Sametinget ledning prioriterar att lägga ner energi och kraft på att ta pengar från samer för att ge till andra samer.

Detta är för futtigt. Hur vore det att ta upp med minister Ullenhag hur mycket mer pengar vi faktiskt behöver till språket? Istället för att flytta om de ynka slantar vi har?
Måhända är fördelningen inte den bästa men jag anser ändå. En kommun som Umeå bör definintivt ha minst 2, 5 miljoner kr i statsstöd som förvaltningskommun för samiskan. Det är inte för mycket som Per-Mikael Utsi verkar mena. Jag är också säker på att Kiruna bör ha mer pengar. Men då är det det som ska föras fram – inte en omfördelning av det lilla.

Men samma politik förs av den nuvarande styrelsen också i andra frågor. Under år 2010 fick Sametinget efter en tydlig lobbyarbete från den dåvarande styrelsen under min ledning ett tillskott under ett halvår på 400 000 för att på prov förstärka styrelsens arbete med en politisk sekreterare. Det motsvarar 800 000 kr på ett år. Det kan tolkas som en vilja från regeringen att öka Sametingets budget till den folkvalda delen med minst 800 000 kr. Denna chans försatta dock den nuvarande styrelseledningen genom att avbryta försöket och använda pengarna till annat. Givetvis ledde detta till att det inte blev någon utökad budget för Sametinget.

I dagsläget införs istället nämner i Sametinget under Per-Mikael Utsis ivriga påhejande. Man kan tycka vad man vill om nämnder. Men var tar styrelsen pengarna ifrån. Jo, från andra samiska verksamheter. Vilka dessa är får vi nog veta på nästa plenum. Under Ingrid Ingas, Per-Mikael Utsis och Anders Kråiks ledning så är det i alla fall en samisk verksamhet som fått stora besparingar och det är Sametingets kansli. Detta har bland annat resulterat i att alla fyra chefer som jobbat under dessa ledare idag har sökt sig till andra jobb.

Själv kan jag i detta läge hålla med minister Ullenhag. Låt minoritetsspråksreformen verka ett tag till och fungera så bra som det bara går. Se därefter till att hela reformen tilldelas mycket mera pengar. Hur dessa sedan ska fördelas- det är en liten detalj i sammanhanget.

Per-Mikael Utsi kanske tycker att han för en Robin Hood politik och tar från de rika och ger till de fattiga. Jag säger till Sametinget styrelse- lyft blicken lite och se- de som är rika i sammanhanget är inte andra samer. Ta pengarna från svenska staten och de stora bolagen istället. Då blir det politik i det stora.

Sara Larsson, Vägvisare

Att partiet Samernas ledande politiker och i synnerhet partiledaren Anders Kråik gärna använder sig av förnedrande retorik för att nedvärdera och smutskasta andra politiker är väl känt och nu har partiet gjort det igen. Föga förvånande ger sig partiet på mig personligen och den tidigare styrelsen i partiets blogg, www.samerna.se, med ett inlägg med titeln: Nu uppdagas det att Sametinget har misskött sin ekonomi! I blogginlägget drar sig inte partiet för att ljuga och att deras syfte att smutskasta mig och den styrelse som jag tidigare ledde är uppenbart. Något politisk budskap kan i alla fall inte jag uttolka. Jag kommer nu, i några inlägg på den här bloggen,  att bemöta partiet Samernas blogginlägg.

Det som är mest intressant med partiet Samerna under ledning av av Anders Kråik är att partiets politik helt hamnar i skymundan i deras jakt på möjligheter att förnedra andra. Det är många gånger som jag förundrats över Kråiks förmåga att säga emot sig själv i talarstolan och jag är inte ensam. Det är precis som att chansen att få klaga och kritisera andra politiker är så lockande att Kråik till och med säger emot sin egen politik . Detta fenomen blir uppenbart i det senaste inlägget där partiet Samerna gör en kovändning och helt överger sin tidigare högt värderade jämställdhetspolitik.

Partiet skriver följande: ”Bland de mer anmärkningsvärda posterna synliggjordes att Larsson låtit Sametinget betala både leasingbil och privat barnomsorg till sig själv.”

Det som åsyftas är att genom avtal med Sametingets styrelse förhandlat det så att också jag ska omfattas av de barnpassningsregler som gäller för alla övriga Sametingsledamöter. Partiet Samernas partiledare Anders Kråik har själv under flera år utnyttjat denna möjlighet då han på styrelsemöten och plenumsmöte fått ta med sig en arvoderad barnvakt och sina barn på bekostnad av Sametinget. Jag har själv hört Kråik vid flera tillfällen stolt tala om att detta är en del av partiet Samernas jämställdhetspolitik eftersom han var med och införde reglerna på Sametinget.

I Sametingets reglemente är heltidsarvoderade politiker undantagna från barnpassningsreglerna av det förklarliga skälet att inte Sametinget ska behöva betala barnpassning varje dag för en heltidsarbetande poliker. Det är fullt förståeligt.

När jag tillträdde som styrelseordförande i maj 2011 var min yngsta dotter bara tre månader gammal och ammades på heltid. Jag varken ville eller kunde lämna henne till någon allmän barnomsorg. (Barn under ett år är inte berättigade till allmän barnomsorg) För att kunna genomföra mitt uppdrag ansåg Sametingets styrelse att det var rimligt att jag när jag deltog på möten som varade hela dagar eller då jag reste på tjänsteresor skulle ha rätt till samma betalda barnpassning som övriga ledamöter i Sametinget. Övrig tid skulle jag sköta mitt uppdrag utan barnpassning arrangerad av Sametinget.

Man kan fråga sig vad partiet Samernas jämställdhetspolitik består i då den uppebarligen innebär att deras partiledare ska ha rätt till betald barnpassning vid sina politiska uppdrag (trots att hans barn har rätt till allmän barnomsorg) men en kvinnlig styrelseordförande som har ammande barn (som inte kan delta i allmän barnomsorg)  inte ska ha den rätten och att det är ”anmärkningsvärt” om hon förhandlar till sig samma villkor som övriga ledamöter?

I bloggen skrivs det också om den leasingbil som jag hade till förfogande under tiden som styrelseordförande. Till det kan sägas att i det avtal som jag hade med styrelsen så avstod jag också 10 000 kr från den lön jag enligt Sametingets reglemente är berättigad till. Givetvis skriver Anders Kråik ingenting om det. Avtalet mellan mig och Sametingets styrelse byggde på att skapa en fungerande arbetssituation för mig som styrelseordförande med hemmavarande bebis. Varken styrelsen eller jag ansåg att skulle ta med min bebis till Sametingets kansli varje dag. Leasingbilen ingick som en del i avtalet precis som reduceringen av mitt arvode med 10 000 kr.

Vid plenum i Karasjok och Kirkenäs i november 2011 tog Anders Kråik på Sametingets bekostnad en egen hyrbil trots att Sametinget arrangerade resan med inhyrd buss. Jag vet eftersom jag åkte i den bussen med min bebis.

Det jag kan fråga Anders Kråik är:

Varför ska Du ha rätt att på Sametingets bekostnad ta egen hyrbil och köra 140 mil med den när det går en buss som betalas av Sametinget? Jag gissar att ditt svar är att du har med dina barn och därför behöver ha hyrbil och att det är en del av Sametingets jämställdhetspolitik.

Då blir min följdfråga: Varför är det då anmärkningsvärt att jag, som har en tremånaders baby, också genom avtal med Sametinget får ersättning för de bilresor som jag gör som styrelseordförande?

Partiet Samernas jämställdhetspolitik är mycket förvirrande. Desto tydligare är förnedringsretoriken. Det skulle inte förvåna mig om det är den som väljarna kommer att minnas av partiet när denna mandatperiod är slut.

Det är i alla fall det som jag kommer att ta med mig. Jag har personligen fått känna av den både en och två gånger.

Fortsättning följer, håll till godo så länge. Innan jag avslutar ska jag också avslöja vilken lögn som partiet Samerna använt sig av i denna del av sitt blogginlägg. Partiet skriver ”Ett krux i sammanhanget är att dessa förmåner strider mot Sametingets reglemente.”

Det är inte sant eftersom det enda som regleras i Sametingets reglemente är styrelseordförandens arvode. Övriga villkor måste Sametingets styrelse reglera i avtal med den som är styrelseordförande. Så har vi gjort och det är helt i sin ordning.

Sara Larsson, Vägvisare för Mijjen Geajnoe och tidigare Styrelseordförande för Sametinget.

Sametinget har för första gången gått i paraden under Stockholm Pride. Vi var inte så många men vi var i alla fall där. Och vi var stolta. Över att få vara dem vi är och att få bli respekterade för det. Det är det enkla skälet för mig att gå i paraden. Jag tycker att alla människor, oavsett etnisk tillhörighet eller sexuell läggning ska ha rätt att få vara stolta över sig själva och det liv man lever. Om jag väljer att bära kolt istället för kostym när jag vill vara representativ. Om jag väljer att leva ihop med en man eller en kvinna. Om jag väljer att sätta mina barn i en samiskspråkig förskola. Hur jag väljer att leva mitt liv ska inte vara avgörande för om jag blir respekterad och känner frihet från diskriminering.

Jag tror de allra flesta samer är stolta över att Sametinget gick i paraden och att vi på det sättet visar att vi vill att det samiska samhället ska vara öppet för alla och att alla samer ska känna sig respekterade och fria. Åtminstone är det de reaktionerna som jag har fått. Positiva reaktioner och glada tillrop.

Men det blev också tydligt för mig hur lätt det är att vi själva hemfaller åt diskrimineringens logik och retorik. En av de första frågorna jag fick och det som delvis dominerat kommentatorsfälten på sameradions nyhetsrapportering är den att vi har väl andra och viktigare frågor att prioritera? Människor som varit kritiska till att vi deltog i paraden har frågat sig; Hur kan vi lägga pengar på att resa till pride när vi kan lägga dem på språket eller rennäringen? Har inte vi nu tappat fotfästet och blivit oseriösa? Vi har väl mycket viktigare saker att jobba med?

Känns detta igen kanske? Jag har många gånger fått förklara för människor i min omgivning varför vi samer ska få särskild språkundervisning till våra barn trots att det bara handlar om ett eller två barn i en klass. Frågan som ställs och känns självklar för många är: Har inte vi i Sverige viktigare saker att prioritera än enstaka barns undervisning i ett litet språk som ingen annan kan?

Eller kanske den här: Varför ska ni samer som är så få ha så mycket inflytande på hur markerna används uppe i fjällen att ni kan stoppa en hel gruva, som vi andra här uppe skulle få jobb i? Är inte det orättvist? Ni är ju så få?

Överhuvudtaget är intresset för samernas framtid svagt i Sverige trots att mycket skulle kunna förbättras för samerna med relativt liten insats och med en billig penning. De svenska politikerna är helt enkelt inte så intresserade. Vi är väl kanske för få?

För att inte fastna i denna retorik (det kan vara svårt att ta sig ur den) är svaret för mig att mänskliga rättigheter kan man inte gradera och göra till prioriteringsfrågor. Samerna har rätt till sitt språk och rätt till sitt land. Så är det och det finns ingen anledning att problematisera det ekonomiskt. Så är det oavsett hur många personer samerna är. Det är bara att fixa till det. Punkt slut. På samma sätt så har alla människor i Sverige rätt att leva i frihet från diskriminering och intolerans oavsett om de är hetero- homo- eller bisexuella, transpersoner eller cispersoner. Det är en självklarhet och något vi alla, särskilt vi politiker, måste arbeta för att uppnå. Rättigheterna ska respekteras oavsett hur få personer som det i praktiken handlar om.

Det är en viktig del av principen kring mänskliga rättigheter som jag kan tycka att vi samer borde vara väl förtrogna med. Därför gjorde det mig besviken att konstatera att diskriminerande resonemang letar sig in överallt, även hos oss.

Diskriminering ser nämligen likadan ut oavsett vem eller vilka den drabbar. Det vore enkelt för oss att känna igen den när den smyger sig på. Och därmed enkelt för oss att stänga dörren för den. Och, som sagt, de flesta som hört av sig har varit positiva och jag ser därför mycket fram emot de möjligheter som manifestades så festligt under paraden i Stockhom. Möjligheten att skapa ett samiskt samhälle där alla kan vara stolta över sig själva och det liv man väljer att leva! Ett samhälle där vi respekterar mänskliga rättigheter och inte låter diskrimineringens logik trassla till det för oss.