Sametinget har för första gången gått i paraden under Stockholm Pride. Vi var inte så många men vi var i alla fall där. Och vi var stolta. Över att få vara dem vi är och att få bli respekterade för det. Det är det enkla skälet för mig att gå i paraden. Jag tycker att alla människor, oavsett etnisk tillhörighet eller sexuell läggning ska ha rätt att få vara stolta över sig själva och det liv man lever. Om jag väljer att bära kolt istället för kostym när jag vill vara representativ. Om jag väljer att leva ihop med en man eller en kvinna. Om jag väljer att sätta mina barn i en samiskspråkig förskola. Hur jag väljer att leva mitt liv ska inte vara avgörande för om jag blir respekterad och känner frihet från diskriminering.
Jag tror de allra flesta samer är stolta över att Sametinget gick i paraden och att vi på det sättet visar att vi vill att det samiska samhället ska vara öppet för alla och att alla samer ska känna sig respekterade och fria. Åtminstone är det de reaktionerna som jag har fått. Positiva reaktioner och glada tillrop.
Men det blev också tydligt för mig hur lätt det är att vi själva hemfaller åt diskrimineringens logik och retorik. En av de första frågorna jag fick och det som delvis dominerat kommentatorsfälten på sameradions nyhetsrapportering är den att vi har väl andra och viktigare frågor att prioritera? Människor som varit kritiska till att vi deltog i paraden har frågat sig; Hur kan vi lägga pengar på att resa till pride när vi kan lägga dem på språket eller rennäringen? Har inte vi nu tappat fotfästet och blivit oseriösa? Vi har väl mycket viktigare saker att jobba med?
Känns detta igen kanske? Jag har många gånger fått förklara för människor i min omgivning varför vi samer ska få särskild språkundervisning till våra barn trots att det bara handlar om ett eller två barn i en klass. Frågan som ställs och känns självklar för många är: Har inte vi i Sverige viktigare saker att prioritera än enstaka barns undervisning i ett litet språk som ingen annan kan?
Eller kanske den här: Varför ska ni samer som är så få ha så mycket inflytande på hur markerna används uppe i fjällen att ni kan stoppa en hel gruva, som vi andra här uppe skulle få jobb i? Är inte det orättvist? Ni är ju så få?
Överhuvudtaget är intresset för samernas framtid svagt i Sverige trots att mycket skulle kunna förbättras för samerna med relativt liten insats och med en billig penning. De svenska politikerna är helt enkelt inte så intresserade. Vi är väl kanske för få?
För att inte fastna i denna retorik (det kan vara svårt att ta sig ur den) är svaret för mig att mänskliga rättigheter kan man inte gradera och göra till prioriteringsfrågor. Samerna har rätt till sitt språk och rätt till sitt land. Så är det och det finns ingen anledning att problematisera det ekonomiskt. Så är det oavsett hur många personer samerna är. Det är bara att fixa till det. Punkt slut. På samma sätt så har alla människor i Sverige rätt att leva i frihet från diskriminering och intolerans oavsett om de är hetero- homo- eller bisexuella, transpersoner eller cispersoner. Det är en självklarhet och något vi alla, särskilt vi politiker, måste arbeta för att uppnå. Rättigheterna ska respekteras oavsett hur få personer som det i praktiken handlar om.
Det är en viktig del av principen kring mänskliga rättigheter som jag kan tycka att vi samer borde vara väl förtrogna med. Därför gjorde det mig besviken att konstatera att diskriminerande resonemang letar sig in överallt, även hos oss.
Diskriminering ser nämligen likadan ut oavsett vem eller vilka den drabbar. Det vore enkelt för oss att känna igen den när den smyger sig på. Och därmed enkelt för oss att stänga dörren för den. Och, som sagt, de flesta som hört av sig har varit positiva och jag ser därför mycket fram emot de möjligheter som manifestades så festligt under paraden i Stockhom. Möjligheten att skapa ett samiskt samhälle där alla kan vara stolta över sig själva och det liv man väljer att leva! Ett samhälle där vi respekterar mänskliga rättigheter och inte låter diskrimineringens logik trassla till det för oss.
Mai
Inger
oddwill
Marita
Hanna Sofie
9 comments
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
Trackback link: http://mingeaidnu.bloggsida.se/okategoriserad/latt-att-fastna-i-diskrimineringens-retorik/trackback