Denna blogg ska nu återinvigas och jag gör det med en liten historia som väcker minnen från ganska precis ett år tillbaka.
Den 19 juni 2010, gifte sig Sveriges kronprinsessa Victoria med sin Daniel Westling. Inför festligheterna förberedde sig också Sametinget med införskaffande av gåva. De ledamöter som skulle representera Sametinget förberedde sina finaste koltar och smycken. Resan bokades och särskilt hotellet i god tid, för att verkligen få plats och få vara med. Sametingets ordförande Stefan Mikaelsson var inbjuden till två av bröllopsfirandets begivenheter, nämligen själva vigselakten i Storkyrkan den 19 juni och Sveriges riksdags bröllopskonsert till brudparet kvällen innan, den 18 juni. Jag hade äran att få vara medföljande på konserten.
Hela detta arrangemang kom för mig som same som deltog att bli en viktig reflektion över vilken status samerna har i Sverige idag och hur vi själva måsta ta ansvar för att ändra det rådande förhållandet. Flygresor, kvällstidningar, röda mattor, grundlagar, kärlek och eget ansvar och initiativ sammanfattar det hela. Historien bör dock berättas i sin fulla omfattning.
Det hela började på flygplatsen på vägen från Kiruna ner till Stockholm. Min vana trogen att bläddra i de kvällstidningarna som man får ta del av på flyget började jag titta i Aftonbladet och Expressen. Jag ville givetvis se om det stod någonstans att vi från Sametinget skulle vara med på festligheterna. Jag hittade det jag sökte och läste förnöjt mitt eget namn i tidningen. Min glädje förbyttes dock i besvikelse då jag insåg att Sametinget stod under kategorin Organisationer långt ner på listan. Så får det givetvis inte vara och några SMS senare till Sametingets ordförande fick jag bekräftat att Sametinget via kontakter med Hovet skulle försöka få en ändring på det hela.
Väl framme i Stockholm klädde vi upp oss inför fredagens konsert och resonerade lite om hur vi trodde kvällen skulle bli. Artisterna var hemliga fortfarande och det i kombination med våra funderingar på vilka vi skulle träffa under kvällen gjorde det hela särskilt spännande. Vi bestämde oss för att vi skulle gå på röda mattan eftersom vi är de högsta folkvalda representanterna för ett folk. Vi hade lyckats bygga upp en förväntan och förmiddagens irritation var tillfälligtvis glömd. Men dessvärre bara tillfälligtvis. När vi närmade oss Stockholms konserthus, folkvimlet, kamerorna och avspärrningarna mellan gästerna och folket som ville få en skymt av världens kungligheter sträckte vi på oss och hoppades att alla nu skulle se att samerna är viktiga gäster. Men där var den, den röda mattan, och i och med den så blev det också uppenbart att vi hade missat något oerhört viktigt i förberedelserna.
Vi hade ingen strategi för den röda mattan, ingen beredskap. Det hade kunnat vara så att vi hade gått uppför den röda mattan, väldigt långsamt och med påklistrade leenden vinkat till människor och kameror bakom avspärrningarna. Alla samer i Stockholm skulle givetvis ha applåderat och visslat åt oss där vi gick. Vi hade haft god tid på oss och kunnat ge många bildleenden för ingen annan gick på den röda mattan ännu. Kungligheterna och regeringsföreträdare skulle inte komma ännu på en stund eftersom de var på den svenska regeringens middag för brudparet. Det som hände var istället att vi, på grund av att ingen annan av de anländande gästerna gick på röda mattan, inte vågade utan så stolt vi nu kunde gick vi in i konserthuset längs med, men inte på, den röda mattan. Vi ångrade genast vår feghet men vi lärde oss mycket av det senare.
Under konserten insåg vi att vi hamnat långt borta från våra kollegor i politiken. Vi fick hänga av våra ytterkläder och fick våra välkomstdrinkar i samma flygel som näringslivstopparna och ordföranden för stora svenska organisationer. Riksdagsledamöter såg vi inte skymten av. Än mindre regeringsföreträdare eller kungligheter. Tack vare att vi inte satt på den bakersta raden, utan bara den näst bakersta så kunde vi dock, om vi sträckte på oss, se Kronprinsessan Viktoria och Daniel. Och det känns helt överflödigt att här ens nämna att det givetvis inte förekom något som helst samiskt inslag under hela den svenska riksdagens 2,5 timmar långa bröllopskonsert. Vid det här läget började vi fundera på att vi kanske inte skulle ha varit med alls. Att vi skulle ha tackat nej. Det var en konstig känsla, särskilt under en konsert vars enda budskap var kärlek, glädje, gemenskap och framtidstro.
Nästa morgon, den 19 juni, var det dock åter kärlek, glädje, gemenskap och framtidstro som hägrade i två tidigare besvikna Sametingsledamöters sinne. Vi började dagen med att gå på stan för att fördriva tiden. Stämningen var på topp och hela Stockholm förberedde sig för dagen. Vädret var strålande. I tv kunde man följa flera olika reportrar på plats i Stockholm som tog pulsen på staden. Alla verkade förväntansfulla och vi var inte sena att ansluta till den känslan. Vi bestämde oss för att råda bot på den tidigare frånvaron av samiska inslag i detta firande genom att klä upp oss vi våra koltar tidigt på dagen, trots att vi inte behövde. Jag var inte ens bjuden på vigseln utan Stefan skulle gå ensam så jag hade ingen som helst formell anledning att bära kolten under dagen. Men vi ville synas och bestämde oss för att ta på koltarna och därefter leta reda på alla journalister som fanns. De skulle inte få fira denna dag utan oss.
Sagt och gjort. När vi efter många omvägar och samtal med Stockholms bröllopsfirare kom fram till stadshuset där Stefan skulle ansluta till övriga gäster till Storkyrkan och vigseln blev vi fotograferade av Expressens fotografer. Vi blev båda fotograferade trots att jag plikttroget upplyste journalisten om att jag inte skulle delta på vigseln. På kvällen åt vi en egen middag eftersom Sametinget inte var bjudna på middag och fest i slottet och sedan följde vi på var sitt håll festen i teve och ondgjorde oss över att vi inte var där och roade oss bland det svenska etablissemanget och världens kungligheter. Givetvis hade vi också velat att SVT:s kommentatorer talat om för hela Svenska folket att där är Sametingets ordförande som samtalar med den och den..
Uppdraget att representera samerna under denna för Sverige historiska och storslagna händelse blev en berg- och dalbana i förväntan och besvikelse men tack och lov så slutade det hela för min del i både framtidstro och glädje. På söndagens förmiddag tog jag flyget hem till Kiruna. Min vana trogen att passa på att läsa Expressen och Aftonbladet bläddrade jag igenom dem på flygplanet.
Och där var vi!!!
Uppdraget utfört! Det var kanske på det sätt vi hade tänkt oss, men tillslut fick vi våra rättmätiga platser bland det övriga etablissemanget i Sverige och världen. Ironiskt nog trots att jag inte ens deltog på officiella firandet den 19 juni överhuvudtaget, vilket journalisterna uppenbarligen struntade i. De placerade oss i tidningarnas mittuppslag i alla fall.
Denna upplevelse blev ett tydligt bevis för mig att om vi samer vill någonstans så måste vi själva bestämma oss, ta sikte mot vårt mål och gå med bestämda steg. Då är jag säker på att vi når dit vi vill och kanske ännu lite längre! När denna händelse utspelade sig hade Sametinget inte någon strategi för den röda mattan. Sedan dess har Sveriges grundlag ändrats och samerna erkänns nu som ett folk i grundlagen. Den röda mattan är utlagd, men det är helt upp till oss, om, och hur långt vi vill gå på den.
Taggar: Grundlagsändring, prinsessbröllop, röda mattan, Samerna, Urfolk, Viktoria och Daniel
-
Härligt att läsa dina reflektioner, jag ömsom skrattade och förargade mig över sakernas tillstånd. Det som inte är känt i denna historia, är förhistorien till att Sametinget bjöds in. Genom mina kontakter som i sin tur har kontakter till Hovmarsalken, fick jag på ett tidigt stadium veta att Sametinget inte fanns med på inbjudningslistan. Däremot så fanns planer på att bjuda in en privatperson från det samiska samhället, jag nämner inga namn. Jag skrev därför till Hovmarsalken och lyfte frågan om vart inbjudan borde gå. Så hövligt som jag bara kunde informerade jag i brevet om att samerna är att betrakta som ett folk, genom ett beslut i riksdagen och i enlighet med gällande folkrätt. Att det var mest lämpligt att vända sig till vårt högsta officiella och folkvalda organ, Sametinget med en inbjudan till styrelseordföranden och plenumsordföranden. Jag hörde aldrig av hovet men inbjudan sändes till föreslagna personer. Hovet hade alltså den information som man behövde redan då, för att enligt hovetikett och procedur, bemöta er på ett korrekt sätt. Varför så ej skedde, är ju en gåta. Men trots allt verkar det som om upplevelsen inte var enbart nedslående ur det perspektivet. Ni fick i alla fall ta del av det fina Stockholmsvädret och en stad i feststämning!
Mai
Sara
Inger
oddwill
Marita
Hanna Sofie
1 kommentar
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
Trackback link: http://mingeaidnu.bloggsida.se/samerna-ar-ett-folk/hur-langt-vill-vi-ga/trackback